Att lägga ett par timmar på att göra något och samtidigt hålla uppe produktiviteten är inte alltid lätt, speciellt om det är en mindre rolig uppgift som ska genomföras.

Det finns en uppsjö av metoder för att åtgärda detta problem och en som fungerat bra för mig är Pomodoro.

Pomodoro-metoden består i grunden av fem steg:

1. Bestäm vad som ska göras
2. Ställ en klocka på 25 minuter (det vill säga en pomodoro-cykel)
3. Jobba fokuserat med uppgiften tills klockan ringer
4. Ta en paus på fem minuter och börja sedan om vid steg 2, eller
5. Om fyra pomodoro-cykler gått, ta en längre paus om 15–20 minuter

I ursprungsmetoden ingår även att vid varje paus göra en markering för att visa hur många pomodoros som lagts på arbetsuppgiften. Detta dels för att ge en möjlighet att följa upp om uppgiften tog så lång tid som uppskattats men även för att ge en känsla av att ha åstadkommit något.

En pomodoro ska egentligen bara vigas åt en och endast en uppgift och eventuell slacktid mellan det att uppgiften är klar och klockan ringer ska användas till att exempelvis säkerställa kvalitet. Båda principerna är bra och har kopplingar mot exempelvis takt och puls inom Lean, men att applicera dem är förmodligen överkurs om du bara skulle vilja testa hur metoden fungerar.

I början kan det kännas stressande att ha en klocka som rullar i bakgrunden, men för mig gick det ganska fort att koppla bort det och istället känna trygghet i att det kommer en paus med jämna och inte allt för långa mellanrum. Pausen utnyttjas lämpligen till att göra något helt annat, exempelvis hämta kaffe eller slösurfa.

Namnet Pomodoro då? Italienska för tomat, då metodens utvecklare Francesco Cirillo ursprungligen använde en tomatformad kökstimer för att hålla koll på tiden. Vill du vara lite mer modern så finns det numera appar som hjälper dig, exempelvis TimeBox (Android).

Läs mer om Pomodoro-tekniken på Wikipedia eller gå direkt till källan och läs ursprungsförfattarens bok gratis på www.pomodorotechnique.com.