Under ett och ett halvt år pendlade jag mellan Nyköping och Stockholm varje dag. Som vanligt försökte jag optimera min vardag. För mig innebar det att jag använder alla mina erfarenheter för att nå utopin; att helt utan väntetid få en sittplats vid ett fönster utan någon som sitter bredvid.

Jag visste precis när jag var tvungen att gå hemifrån för att komma till perrongen samtidigt som tåget (strax efter att sporten börjat efter nyhetssändningen klockan 7), jag visste vilka vagnar som var obokade (där man kan få en sittplats utan att riskera att bli bortkörd av någon sinister typ med platsbiljett), jag visste var man skulle stå för att ha det bästa utgångsläget för att tåget ska stanna med en dörr precis framför en, jag kan fortfarande höra på tågets bromsar ungefär hur många meter det är kvar till stillastående.

Ofta tänkte jag “watch and learn kids” strax innan jag som första passagerare klev på vagnen och fritt fick välja säte. Mitt vassaste äss i kortleken vill jag kalla “vagn 3-tricket”. Det tillämpas bäst på de X40-tåg (vulgärnamn: dubbeldäckarna) som trafikerar Mälardalen.

Vagn 2, den mittersta är i regel obokad. Då tänker lekmannen “jamen, då måste det ju vara smartast att stå nånstans på mitten av plattformen”. Pendlarproffset säger: “fel, fel, fel, fel”. Störst chans att få en schysst sittplats är nämligen att gå in i den främre dörren i vagn 3. Medan amatörerna står i en klump utanför dörrarna till vagn 2, hindrade att komma in av de resenärer som går av glider du in i vagn 3 (som oftast inte har lika många avstigande), svänger höger och går in i vagn 2 som fortfarande håller på att tömmas. Det enda du ser av de avstigande är ryggarna på de som suttit där du nu sjunker ner med ett beräknande leende. Voilá, fönsterplats!